Ett ärligt inlägg...

För 10 år sedan fattade jag ett beslut. Det var inte lätt men det var ett måste. Om jag skulle må bra så var jag tvungen. Tyvärr blev tre andra personer lidande av detta beslut för ibland är gränsen mellan egoism och eget välmående hårfin.
Nåja, det gick smidigt och lätt trots allt. Vi var  båda smidiga i vårat tillvägagångssätt och var helt eniga i det mesta. Jurister kopplades in allt för att det skulle gå rätt till. Övriga inblandade fick också en mild och kärleksfull behandling.

När jag sedan mådde bättre blev jag en bättre medmänniska, arbetskamrat, livskamrat och förälder.

Ett litet sting av dåligt samvete har jag haft emellanåt att jag gjorde valet jag gjorde, men ser det som så, att det i förlängningen kanske var det bästa. Innerst inne har jag aldrig, någonsin ångrat mig! Varken valen innan eller efter eller just DET valet! Man ska aldrig ångra, då ångrar man ju även det goda som hängt med av valen, oavsett om det kanske i förlängningen inte var hållbart.

Jag är inte den avundsjuka typen, har aldrig varit någon svartsjuk typ heller.
Jag är nöjd med den tillvaron jag har. Jag har valt den själv i mångt och mycket, så då får jag stå för det. Man är sin egen lyckas smed.

Det är då man blir arg, ledsen, förbannad och jävligt upprörd när man förtalas om att vara svartsjuk!!!!

Jag upprepar, jag har aldrig varit avundsjuk och är definitivt inte den svartsjuka typen.
Alla som känner mig kan intyga detta, inklusive mina barn.
Jag snackar aldrig skit om andra. Förtalar aldrig någon. Och är framför allt aldrig missunnsam mot någon.

Valet jag gjorde innebar absolut definitivt inte att jag ville ha kakan kvar och samtidigt äta den. Tvärtom, jag blir bara glad om någon annan vill ha kakan och förvaltar den väl, det gäller smulorna med som medföljer, de ska inte ratas, man visste att de medföljde. Och smulorna är lika mycket värda som kakan och alla andra smulor.