Det är så märkligt hur folk kan förändra sig. Från ena dagen till andra. Från en trevlig person till något helt annat. Som är mindre trevligt.
Att människor förändras är ju helt naturligt. Vi växer, mognar och förändras. I många fall förändras våra värderingar i takt med erfarenheterna. Om man aldrig förändrades vore ju det också märkligt.
Nåja, livet tar oväntade vändningar ibland. Ibland positiva, ibland negativa. Oavsett så är det livets gång. Men en sak som jag innerst inne tycker och tänker, det är att man är den man väljer att vara. Då menar jag som hur man bemöter andra. Att säga truligt och tjurigt att "sådan här är jag, jag kan inte ändra mig", det köper jag inte. Då finns där ingen ödmjukhet inombords och heller ingen empati och omtanke inför andra människor. Nu menar jag inte att man för andras skull ska vända sig ut-och-in-på, utan kanske lite "ta seden dit man kommer"-mentalitet. Det finns ett gammalt talesätt: Le mot världen och den ler mot dig. En bra början på bra kommunikation och en bra start på nya relationer.
Om jag är vänlig och trevlig mot dig, då är du väl mottaglig och vänlig tillbaka, eller...? Eller är du den där som fortsätter att köra på, med störtkrukan fastspänd på huvudet, och kör över allt och alla. Hör inte vad andra säger eller fortsätter med ditt dåliga humör, bara för att..? Eller...?
Varje gång jag pratar så avbryter du mig, rackar ner på det jag säger och kritiserar samt talar om att det jag säger eller tycker är fel. Men hallå, hur kan du kritisera mina åsikter, de är väl ändå mina, jag har väl aldrig försökt ändra på dina åsikter?
Varje gång jag kommer med en ny erfarenhet som gjort mig glad, en ny kunskap som gett mig en 'aha-upplevelse', då rackar du ner på det...
Allt det här nöter och nöter på vår relation och sårar mig, får mig att känna mig mindre värd, allt du gör och säger eller har är bättre än mitt.... Det kan bara sluta på ett sätt....
Jag är på gott humör och blir attackerad, som en blixt från klar himmel, men jösses, vad hade jag gjort för att förtjäna detta??? Jag var ju glad och trevlig mot dig. Jag bad dig ju bara om....då är det lätt att man blir sårad, sorgsen och känner sig mindervärdig, igen.....
Jag ställde upp för dig, och dig, och dig....men får bara skit tillbaka....då tappar man sugen till slut....
Ja, visst är det märkligt...hur vissa människor är...många är de och de lär aldrig ta slut.
Nåja, som tur är finns det andra människor här i världen, Många resonerar, om inte likadant, men snarlikt mig. Och tur är väl det, annars hade det varit en tråkig värld!
Så kärlek ut till er! Ni vet vilka ni är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar