Ibland undrar man varför människor gör som de gör.
Varför finns det människor som utesluter andra?
Är det något i det självupplevda eller har man blivit influerad av vad andra säger och gör. Kanske är det någon i ens omedelbara närhet som danar en. Föräldrar, partners, vänner eller släktingar. Vems är ansvaret när det sedan går snett?
Är det inte ett personligt ansvar?
Tja, det beror på. Är det barn det handlar om är ansvaret inte helt och hållet personligt, då är det de vuxna som har ansvaret. Ett barn vet inte alltid per automatik vad som är rätt eller fel. Det är de vuxnas värderingar som lär barnet det. Om man som vuxen inte lär ett barn att vara tolerant mot andra, oavsett hudfärg, värderingar eller övriga tillkortakommanden då blir barnet lättare en översittare eller som värst växer det upp som en blivande rasist. Rasism behöver inte omfatta enbart främmande folk, det kan även innebära rasism mot handikappade, sådana som har andra hinder eller till och med kön. Även rörande klasstillhörighet är rasism utbrett.
Som tur är, finns det många som ser hela bilden när de blivit vuxna och ändrar tankesättet, därmed också blir tolerantare.
Vi som föräldrar har ett oerhört ansvar när det gäller att lära barn att se. Se vad som gör skillnader och att uppskatta och ta tillvara på det som skiljer. Vi kan inte framföra ett tankfartyg med enbart kaptener. Ett tankfartyg med en filantropisk kapten är det mest lönsamma med minst personalomsättning. Så är det.
Våra liv är som tankfartyg, alla i ens omgivning har olika personligheter och färdigheter. De som är lite svagare ska lyftas fram av de starkare och de starkare ska vara vänliga och toleranta. Alla har vi dåliga dagar, inte tu tal om det, men det gäller också för omgivningen att acceptera att det finns och ta det med ro.
Just nu har Arbetsförmedlingen en sådan kampanj där de som är annorlunda lyfts fram som resurser istället för belastningar. Detta är mycket bra. Tänk om alla kunde tänka så...
Jag lär mina barn att se
annorlunda, oavsett vad det gäller, som en tillgång, som något som skapar omväxling och positivitet. En resurs helt enkelt.
Själva är de annorlunda med sin utåtriktade attityd, både på gott och ont. Inte alltid en rak attityd är välkommen - tyvärr. Men de skulle aldrig lämna någon utanför, där är pudelns kärna i min uppfostran. Hänsyn, lojalitet och solidaritet, respekt och filantropi, detta är något som samhället borde byggas på.
Och vi börjar med våra barn...
